Livet i och utanför Attanäs

Ja, inte trodde jag att jag någonsin skulle bli hästägare igen. Jag som vet precis vad det innebär med slit, arbete och inte minst kostnader...
Men tanken har legat och grott och jag vet att den kom upp till ytan när jag slutade på Metrima att kanske, kanske skulle vi kunna ha en häst då.
Sen har jag inte tänkt så mycket men sett när mina båda flickor blivit så där "frälsta" i detta med ridning o gos med häst. Så när Ingegerd kom med förslaget att vi kunde "låna" Salve så var jag inte alls emot det. Och nu är han här:


Så nu börjar en ny era i Svensson-livet. Nu är det ett liv till som ska skötas och har man inte tillräckligt att göra innan så...
Men jag kan inte låta bli att bara stå stilla brevid pållen, lukta lite i pälsen och höra de tunga andetagen... Man blir lugn i själen. Och jag kan inte låta bli att längta tills vi vågar ge oss ut i skogen på en riktig skogsritt...

Så ni som följer min blogg: Jag blir bara lyckligare för varje dag som går och jag ångrar inte en sekund att jag tog klivet och sa upp mig. Och idag har jag fått höra att jag inspirerat minst en annan att göra detsamma...Livet är för kort för att gå och invänta "rätt" tillfälle!
Eller som kloka Anna säger ( jag tror citatet kjommer från ännu klokare Eskil):

"Livet är inte de dagar som går utan de dagar man minns!"