Livet i och utanför Attanäs

Jag har just kommit på när jag drabbades av stress för första gången. Det var när vi bärgade hö hemma när jag var liten och vi hade en åker med knastertorrt hö som bara skulle in den dagen. Då tornar de där mörka, nästan svarta molnen upp sig över himlen och ett svagt muller börjar höras.


Det var då: Min bror Pelle la bokstavligen i en högre växel på traktorn med pressen och jag och syster Ingegerd slet i balvagnen. Klart att man förstod allvaret; fick vi inte in det här höt innan regnet kom var det ju som att börja om från början igen. Och ofta var det så att när sista balen var ombord på vagnen och man äntligen fick luta sig tillbaka och åka hem liggandes i det sticksiga höt, det var då regnet kom...

Men vi hade lyckats och gemensamt räddat skörden.
Igår fick jag återigen uppleva exakt samma sak. Vi hade några ynkliga bitar med hö kvar och det bara skulle in. När vi är på den sista åkern säger Lisa "mamma, jag kände en regndroppe". Och när sista balen var uppplockad och vi satt där i vagnen hem så började stora droppar falla. Och det började mullra svagt i horisonten. Men vi hann!
Då tog vi ett dopp i poolen i regnet och sen åkte vi och åt pizza hela familjen. Så gott!

Idag ska vi släppa ut småkalvarna på sommarbete. De har aldrig varit ute för så räkna med lite hopp o studs. Och ett helt gäng stockholmare som tittar på. De har längtat efter detta.

Idag är mina bilder på bloggen lånade från internet eftersom jag inte hade tid att fota själv igår. Men förhoppningsvis kommer det fäska bilder på galna kalvar idag.

Puss o hej - nu blir det äggfrukost i Attanäs. Det är ju söndag:-)