Sammanfattning
Nu har jag varit hemma några dagar och börjar komma tillbaka till verkligheten. För det känns lite som en dröm alltihop. På en vecka har jag färdats till andra sidan jorden, upplevt en otrolig värme både fysiskt och psykiskt och sen hem igen på mindre än fem dygn. "Galet" som Anna sa!
Jaha, var var jag när jag slutade? Jag skulle gå och lägga mej på onsdagen eller hur?
Den natten frös jag trots att jag stängt av AC:n och efter några sömnlösa timmar gick jag upp och tog en Ipren och vips så somnade jag. Vaknade genomsvett med lakanet som ett dragspel... Feber? Ja, jag antar det. Klockan var halv sex och det var dags att stiga upp. Just i det ögonblicket hade jag bara i huvudet att jag skulle överleva tills kl. 21 när jag fick sätta mig på planet hem.
Men en rejäl frukost och lite mer Ipren gjorde susen. Vi checkade ut från hotellet och blev hämtade av en privatchaufför. Efter en häftig resa genom Manilas gator( att vi inte såg en enda olycka under vår tid här...De körde som fullständiga galningar.) Eller som någon sa: "Det här med filkörning är bara en rekomendation." Man ligger helt enkelt med ena hjulet i ena filen och andra i den andra filen och sen tutar man.
Observera el och teleledningarna på vänstra bilden.
Vi kom i alla fall fram till ABBs kontor och det var ett fräscht ställe med vakter och passerlås överallt. Kaffe o vatten serverades och även där envisades de med att ha AC.n inställd på 17 grader så vi satt och småfrös. Vi hade ett affärssnack där de talade om att de tänkte utöka våran affär kraftigt om detta gick i lås. Och det kommer det att göra!
Sen var det dags för Training! David från ABB i Nyköping startade och sen tog jag över. Det gick jättebra. De lyssnade uppmärksamt och ställde relevanta frågor så jag tror de hade förstått det mesta. Jag demade deras blivande system och allting funkade (Kors i taket!!!) Vi avslutade med en pizza, autografskrivning (nåja, jag skrev mitt namn på alla diplomen) och sen den obligatoriska fotograferingen.
Jaha, sen var det bara att dressa om till lite bekvämare reskläder och ge sig av till flygplatsen. Norbeth och de andra var uppriktigt glada att jag tagit mig tiden att komma, och sa att jag alltid var välkommen tillbaka. Något de också senare bekräftade i ett mail som väntade på mig när jag kom hem. Detta kändes skönt att ha med sig när jag gav mig hemåt.
Hemresan är nästan ett kapitel för sig så jag laddar upp denna först.
